Victoria - Mysak

2013-09-12 @ 15:00:00
~ Nostalgi

Mysak 

*1999

Okänd härstamning

 

Hur jag nu lyckades hålla ner antalet ord i detta inlägg till knappa tusen är för mig en gåta. För så mycket som jag skulle kunna skriva om denna fina ponny skulle inte få plats i något annat än en tjockare roman. Men är det inte oftast så läget är när man verkligen känner det där lilla extra för sin häst som på något sätt blir mer än att bara älska och tycka om. Mysak kommer förstås alltid vara speciell för mig, inte bara för att han var min första ponny utan också för att både han och jag växte så otroligt mycket under vår tid tillsammans.

 

Mysak provred vi och köpte lite av en slump och ärligt talat var vi nog så okunniga och optimistiska att vi såg någon typ av kapacitet i den lilla ponnyn. När jag provred honom var han både smällfet, sprang mest som en svan och vägrade minst fem gånger på ett lågt kryss. Ärligt talat ville jag inte ens ha honom. Men mina föräldrar tjatade och det hela slutade med att vi tog hem honom på foder. Efter två månader på foder köpte vi honom.

 

Den första tiden var fruktansvärt tuff. Jag var liten, endast 11 år och var van vid de fogliga ridskolehästarna som för de mesta gjorde som man ville. Mysak var en ponny som lärt sig hur man skulle göra för att ta kommandot och få precis som han ville. Han hade skrämt sina förra ryttare genom att tvärnita på hinder och lyckades även skrämma mig på samma sätt. Jag föll av väldigt ofta och var helt enkelt rädd för att hoppa några högre eller tittigare hinder, det slutade ändå alltid med att jag flög av. Dessutom fanns det personer som fann det underhållande att pika mig och reta mig för att min ponny – enligt dem själva – var ful och oduglig. Och sådant går sällan en 11-åring obemärkt förbi.

 

Men vi lyckades övervinna detta och allt började flyta på. Jag placerade mig några gånger 2010 och började verkligen känna mig trygg på hans rygg. Jag visste att han fanns där för mig och att han ställde upp för mig. Han stannade inte längre för att jävlas och alla bra egenskaper han besatte började verkligen visa sig. Men 2011 blev det år jag tydligast kommer ihåg när jag tänker på min och Mysaks tid tillsammans.

 

Jag plockade placeringar i flera starter, debuterade L:a och hade dessutom flertalet grymma rundor även om slutresultatet inte blev speciellt bra. Vi nollade 90 clearrounder som ingenting och drömmen om att kvala medelsvår kändes i högsta grad möjlig att uppnå. Nu nådde vi aldrig dit men jag kan ändå säga att jag är så oerhört stolt och glad över det vi uppnådde tillsammans. Att kvala till Sverige finalen i mountain horse cup var nog den största triumfen, dock inte den bästa tävlingen vi gjort tillsammans men ett klart bevis på att de som trott att vi aldrig skulle lyckas hade fel.

 

Plötsligt hade det blivit 2012, jag var 13 år gammal och dessutom för stor för B-ponny. Mysak var till salu och rätten att kalla honom min skulle jag snart lämna över till någon annan. Vad ska jag säga? Att det var jobbigt? ja det var det. Han var mitt liv, det finaste jag hade. Han var den ponnyn jag provred en kall dag i november 2009, den ponnyn som vägrade säkert 5 gånger på ett litet kryss, den ponnyn som stannade på princip allt, den ponny jag inte ville ha.  Han var den ponny vi till sist köpte för nästan inget alls som inte hade gjort så mycket mer än en maskeradhoppning på ridskolan, han var de ponny jag till sist blev rädd för att hoppa men han var samtidigt den ponnyn jag så villkorslöst älskade bortom alla gränser.

 

 Han var den ponny jag utbildade själv och plockade upp i klasserna, han var den ponny jag hade felfria rundor i 90cm på och endast 4 fel på en regional tävling, han var den ponny jag till sist red på samma bana som sm-ekipagen. Han var den ponnyn ingen trodde på och det var just med den ponnyn jag bevisade att det inte alltid krävs pengar, det krävs vilja och tro. Min fula lilla ankunge som till sist blev en svan. Tanken på att överhuvudtaget lämna bort honom kändes helt absurd. Men samtidigt kunde jag inte ta det själviska beslutet att ha kvar honom. Han var fortfarande relativt ung och hade fortfarande mycket kvar att ge. Att gå och skrota i en hage bara för att jag inte ville lämna bort honom var inget värdigt liv för en ponny som han.

 

Det slutade med att han såldes till en tjej i det stallet jag har Silver nu. De har tävlat framgångsrikt med vinster och placeringar och passar verkligen varandra. Visst saknar jag honom och den känslan av trygghet jag under den senare delen av vår tid tillsammans kände på hans rygg. Livet går vidare medan minnena lever kvar inom oss. Min fina stjärna kommer jag aldrig glömma.

2010:

2011:

2012/2013: