Victoria - Lycka
Victoria - Christerträning 2013 -08-24,25
Victoria - Läxor på hög
But I like to watch him, especially those times when doesn’t even recognize that my gaze had fallen on his just a few minutes ago. I’m pathetic, I’m stupid, I’m blinded, and I’m broken. But I’m also in love with the one I can’t have.
Yes jag gör engelskaläxor och har tyvärr ingen tid att skriva. Har muntlig redovisning imorgon samt en text jag ska mejla till min lärare, ni ser ett litet utdrag ovan. Funderar på om jag ska börja posta delar av den här på bloggen. Dock är den på engelska men ni kanske tycker det är intressant i alla fall...
Jag sitter också ett filar på ett nytt åsiktsinlägg som kommer vara lite mer av det provocerande slaget. Vi skriver krönikor i skolan så det är klart man blir inspirerad :)
Där hade ponnyprinsen riktigt lång man
Victoria - Häst är bäst...
Häst är bäst. Eller hur?
Oftast är svaret ja. Men ibland även nej och kanske. De dagar allt verkligen känns trist och hopplöst kan det vara svårt att komma ihåg att tjusningen – den man känner de pass och dagar som går sådär extra bra – någonsin existerat. Men de gånger man väl sitter på hästryggen med ett leende som går från öra till öra samt fylld av en känsla av upprymdhet känner man sig verkligen tacksam till de högre makter som skänkte oss en sådan fantastisk varelse som hästen. Som bär oss på sin rygg och oftast accepterar det vi vill eftersom de så ofta vill vara till lags.
Egentligen är det himla konstigt och absurt att en så pass ”liten” varelse som människan kan manövrera ett så pass stort och starkt djur som hästen.
En häst eller ponny med ett stort hjärta är den bästa tränings och tävlingskompisen du någonsin kan få. Finns inte viljan där spelar varken hoppteknik eller steglängd någon roll, för vill inte hästen kan du ge dig katten på att det krävs mycket för att den ska göra det. Och då menar jag inte mycket i en positiv bemärkelse.
Men min poäng är i alla fall hur mycket vi ska värdesätta och förundras över våra hästars stora hjärtan, överseende sätt och tillit till oss människor. Det är sällan en häst är långsint och pikar oss för våra misstag som ofta människor har en tendens att göra. Istället finner de sig i att vi skumpar runt likt några säckar potatis och borstar pälsen åt fel håll i början. De finner sig i att vi plötsligt börjar styra dem mot en massa skrot (hinder) istället fr att ta den självklara vägen – runt om. Alla hästar är olika och har olika förutsättningar för hur långt de kan gå. Men även om tekniken brister kompenserar ett stort hjärta det mesta.
”He has his own style, but yeah he’s very careful and always gives his best”
Så beskriver Dirk Schrade sin valack Hop and Skip efter en felfri ritt i det avslutande hoppmomentet i Europamästerskapen i fälttävlan. Och visst är det sant att Hop and Skip utmärker sig tack vare sin minst sagt udda hoppteknik. Men han har en inställning till hoppning som verkligen är värd guld. Men hade han inte haft den viljan att göra sitt yttersta för att inte riva hade banan med största sannolikhet förvandlats till ett plockepinn.
Victoria - Answer
Victoria - Ni kanske anser att min musiksmak är kass men denna låt är verkligrn grym!
Victoria - Tur att morgondagen existerar
Victoria - Quick fix
vVictoria - Jag är verkligen dålig på att skriva utvärderingar.
Jag är egentligen ganska dålig på att skriva utvärderingar men ska trots allt göra ett tappert försök. Prinsen aka Silverado skötte sig verkligen över förväntan och jag är verkligen nöjd med både hans och min insatser. Tänkte i alla fall skriva en lite mer detaljerat om de två klasserna var för sig.
LD + - 85cm: Jag hade med mig ett hackamore och ett odelat tränsbett men valde att prova att rida med hackamore, jag har inte hoppat honom så mycket med hackamore men de få gånger jag väl har gjort det har det gått bra.
Denna klass och även den andra klassen också var han mycket pigg och blev lite stark för mig. När jag rider med hackamore är det extra viktigt att jag rider med skänkel och sätet för att verkligen "sätta honom på rumpan" så att han inte tillåts att vika in huvudet och plöja fram med mycket vikt på framdelen.
Framhoppningen kan bara beskrivas med ett ord - kaos. Av någon anledning var vi väldigt många innen på framhoppningen varav många ponnyer - även Silver - var väldigt pigga. Jag blev tyvärr påriden en gång (inget allvarligt förstås) men när jag känner att jag inte har riktigt koll på situationen blir jag väldigt stressad. När en tjej dessutom föll av och höll på att bli trampad av en annan ponny bestämde jag mig för att hålla mig lite i bakgrunden och inte hoppa mer förrän de flesta försvunnit från framhoppningen. Så mängden språng blev ju inte direkt extrem, helt tvärtom snarare.
Väl inne på banan försökte jag bara tänka på att fullfölja min plan så gott det gick och hålla honom uppmärksam och fokuserad. Hinder som kommer snabbt ur sväng har tidigare varit och är fortfarande ett problem för oss så jag koncentrerade mig extra mycket på att verkligen ha honom med mig i svängarana. Han var väldigt pigg och vissa linjer lät jag honom rinna iväg lite. Tur att han är ärlig i sådana situationer och hoppar även om han ligger stort. Omhoppningen blev ingen av det snäva slaget men jag nollade i alla fall och dubbelnollan räckte till en tredje placering.
LC+ - 95cm: Denna klass blev framhoppningen bättre och jag kände mig lugnare. Jag fokuserade mycket på att få tillbaka honom och lägga honom lite närmare hindren istället för att riskera att få flacka språng.
Inne på banan var han fin men kändes lite tittig. Han tittade till på en vit grind så vi fick ett lite onödigt stopp men det var definitivt ingen big deal. Bara att köra om. Dock kom jag lite ur rytm efter det och började rida lite försiktigt och lägga honom lite väl nära, men där räddade han mig verkligen. Jag är väldigt nöjd med resultatet och dessutom var det en ganska teknisk bana vilket gjorde att många stannade ut sig. Jag åker ut på tävlingar för att träna och skaffa mer rutin - inte för att bevisa något så ett skitstopp är inte hela världen. Verkligen inte.
Något som är tråkigt är att det inte finns så många LD + och LC+ i närheten, det känns verkligen som det är de klasserna som passar mig just nu då jag helst vill rida omhoppning men vill avvakta med att starta LB ett tag tills självförtroendet är på topp.
LD+
Victoria - On our way
Victoria - Late update
Victoria - När det inte alltid går som man har tänkt sig
Victoria - Mysak
Mysak
*1999
Okänd härstamning
Hur jag nu lyckades hålla ner antalet ord i detta inlägg till knappa tusen är för mig en gåta. För så mycket som jag skulle kunna skriva om denna fina ponny skulle inte få plats i något annat än en tjockare roman. Men är det inte oftast så läget är när man verkligen känner det där lilla extra för sin häst som på något sätt blir mer än att bara älska och tycka om. Mysak kommer förstås alltid vara speciell för mig, inte bara för att han var min första ponny utan också för att både han och jag växte så otroligt mycket under vår tid tillsammans.
Mysak provred vi och köpte lite av en slump och ärligt talat var vi nog så okunniga och optimistiska att vi såg någon typ av kapacitet i den lilla ponnyn. När jag provred honom var han både smällfet, sprang mest som en svan och vägrade minst fem gånger på ett lågt kryss. Ärligt talat ville jag inte ens ha honom. Men mina föräldrar tjatade och det hela slutade med att vi tog hem honom på foder. Efter två månader på foder köpte vi honom.
Den första tiden var fruktansvärt tuff. Jag var liten, endast 11 år och var van vid de fogliga ridskolehästarna som för de mesta gjorde som man ville. Mysak var en ponny som lärt sig hur man skulle göra för att ta kommandot och få precis som han ville. Han hade skrämt sina förra ryttare genom att tvärnita på hinder och lyckades även skrämma mig på samma sätt. Jag föll av väldigt ofta och var helt enkelt rädd för att hoppa några högre eller tittigare hinder, det slutade ändå alltid med att jag flög av. Dessutom fanns det personer som fann det underhållande att pika mig och reta mig för att min ponny – enligt dem själva – var ful och oduglig. Och sådant går sällan en 11-åring obemärkt förbi.
Men vi lyckades övervinna detta och allt började flyta på. Jag placerade mig några gånger 2010 och började verkligen känna mig trygg på hans rygg. Jag visste att han fanns där för mig och att han ställde upp för mig. Han stannade inte längre för att jävlas och alla bra egenskaper han besatte började verkligen visa sig. Men 2011 blev det år jag tydligast kommer ihåg när jag tänker på min och Mysaks tid tillsammans.
Jag plockade placeringar i flera starter, debuterade L:a och hade dessutom flertalet grymma rundor även om slutresultatet inte blev speciellt bra. Vi nollade 90 clearrounder som ingenting och drömmen om att kvala medelsvår kändes i högsta grad möjlig att uppnå. Nu nådde vi aldrig dit men jag kan ändå säga att jag är så oerhört stolt och glad över det vi uppnådde tillsammans. Att kvala till Sverige finalen i mountain horse cup var nog den största triumfen, dock inte den bästa tävlingen vi gjort tillsammans men ett klart bevis på att de som trott att vi aldrig skulle lyckas hade fel.
Plötsligt hade det blivit 2012, jag var 13 år gammal och dessutom för stor för B-ponny. Mysak var till salu och rätten att kalla honom min skulle jag snart lämna över till någon annan. Vad ska jag säga? Att det var jobbigt? ja det var det. Han var mitt liv, det finaste jag hade. Han var den ponnyn jag provred en kall dag i november 2009, den ponnyn som vägrade säkert 5 gånger på ett litet kryss, den ponnyn som stannade på princip allt, den ponny jag inte ville ha. Han var den ponny vi till sist köpte för nästan inget alls som inte hade gjort så mycket mer än en maskeradhoppning på ridskolan, han var de ponny jag till sist blev rädd för att hoppa men han var samtidigt den ponnyn jag så villkorslöst älskade bortom alla gränser.
Han var den ponny jag utbildade själv och plockade upp i klasserna, han var den ponny jag hade felfria rundor i 90cm på och endast 4 fel på en regional tävling, han var den ponny jag till sist red på samma bana som sm-ekipagen. Han var den ponnyn ingen trodde på och det var just med den ponnyn jag bevisade att det inte alltid krävs pengar, det krävs vilja och tro. Min fula lilla ankunge som till sist blev en svan. Tanken på att överhuvudtaget lämna bort honom kändes helt absurd. Men samtidigt kunde jag inte ta det själviska beslutet att ha kvar honom. Han var fortfarande relativt ung och hade fortfarande mycket kvar att ge. Att gå och skrota i en hage bara för att jag inte ville lämna bort honom var inget värdigt liv för en ponny som han.
Det slutade med att han såldes till en tjej i det stallet jag har Silver nu. De har tävlat framgångsrikt med vinster och placeringar och passar verkligen varandra. Visst saknar jag honom och den känslan av trygghet jag under den senare delen av vår tid tillsammans kände på hans rygg. Livet går vidare medan minnena lever kvar inom oss. Min fina stjärna kommer jag aldrig glömma.
2010:
2011:
2012/2013:
Victoria - Silverado
Silverado
*2004
Okänd härstamning
Silver hämtade vi i Växjö den 28 april 2012 och sedan dess har han varit i min ägo.
Det hela började med att jag redan i slutet av 2011 fick syn på hans annons och föll pladask. Egentligen hade vi inte plats för en ponny till eftersom jag vid den tidpunkten fortfarande hade kvar Mysak - min gamla ponny - men efter lite tjat från min sida valde mamma att ringa i alla fall. Det var tal om en provridning ett tag men när inget blev av tänkte jag inte så mycket mer av honom. Det skulle ju ändå inte bli något i alla fall.
Men där hade jag verkligen fel. I början av 2012 när jag letade igenom annonserna på hästnet efter en lämplig d-ponny fann jag åter igen skimmeln med den busiga blicken som jag redan några månader tidigare förälskat mig i. Den här gången bokade vi en tid för provridning och några dagar senare for vi söder ut för att titta på Silverado. Jag red honom lite på backen samt hoppade några hinder medan leendet bara växte och växte för varje sekund som gick. Jag tror det är första gången jag verkligen klickat med en ponny för efter provridningen hade jag redan bestämt mig; det var han eller ingen.
Sen dess har vi haft våra toppar och svackor och den tiden vi spenderat har vi av flera orsaker inte kunnat utnyttja till fullo. Men trots detta har jag debuterat både LC och LB hoppning samt p70 fälttävlan. När jag köpte Silver var vi båda nybörjare på fälttävlan så det vi idag kan har vi lärt oss tillsammans. Han är verkligen en härlig personlighet och en häftig ponny med glimten i ögat vilket gör att inget ridpass är det andra likt. Visst kan man bli lite trött på hans små lustigheter ibland, men oftast är han himla rolig att rida.
De enda målen jag har med Silver är att vi ska ha så kul tillsammans som möjligt samt bli säkrare i terrängen och på hopptävlingar. Den hetsen jag ofta kände när jag var yngre att klättra i klasserna och prestera endast för att visa en massa saker finns inte där längre. I och med att jag blivit äldre och mognat har jag också insett att det finns så mycket mer än att prestera och visa sig duktig. För i de flesta fall när man ska visa sig duktig och skynda sig att kvala högre klasser slutar den ökade stressen i ett platt fall. Tro mig, jag har gått igenom det och jag vet hur det känns. Så om jag nu vill bevisa något med Silver är det endast hur kul vi har tillsammans och att faktiskt kan. Sen spelar det inte så stor roll vilken nivå vi till sist hamnar på.
Victoria - Om ni nu finner det intressant....
... att få reda på mer om hon som i skrivande stund befinner sig bakom tangentbordet blir ni - förhoppningsvis - inte besvikna. Hur som helst så heter jag Victoria Nyrop - Sjörén, är född 1998 och bor i den lilla staden Söderköping (söder om Norrköping om det nu säger er något). Denna höst började jag nian och kommer även någon gång under terminen söka till gymnasiet. Ända sedan tidig ålder har jag varit säker på att veterinäryrket är det yrke jag vill syssla med och den tanken hänger faktiskt med än idag, så planen är att jag kommer läsa natur på det gymnasium jag till sist hamnar på. Det framgår säkert att jag inte riktigt har bestämt mig exakt var jag ska gå, men när det väl är dags att söka har jag förhoppningsvis gjort mitt val.
Precis som för många andra hästintresserade tjejer och killar i min ålder är den största drömmen att kunna försörja sig på hästar som till exempel tävlingsryttare, fast att arbeta som veterinär åt hopp eller fälttävlanslandslaget skulle i och för sig inte vara så dumt. Hästar är verkligen något jag brinner för och en livsstil jag aldrig skulle kunna välja bort. Jag började rida redan i tidig ålder och fick min första ponny Mysak i slutet av 2009. Han var definitivt inte den optimala första ponnyn men under vår resa hann vi med mycket och framförallt väldigt skoj tillsammans. Mer om Mysak hittar ni här.
Den 28 april 2012 rullade min familj ner till Växjö för att hämta hem min nuvarande studsboll till ponny; Silverado. Läs mer om honom här.
Den lilla delen av min tid som inte präglas av hästarna spenderar jag helst med vänner, min Canon 550 D eller en bra bok. Jag älskar att fotografera och experimenterar hellre än att lära mig av en bok eller en kursledare. Än så länge håller jag bara fotograferandet på en hobbynivå och ger gärna bort mina bilder till de som kan tänkas vilja ha dem. Favoritmotivet är hästar i alla former och följer jag någon gång med som medhjälpare på en tävling ser ni mig definitivt med kameran i handen. Om någon i närheten vill bli fotograferad är det bara att hojta till, jag är definitivt ingen expert men bästa sättet att lära sig är ju att öva! Jag står även för all typ av design på bloggen och de flesta av fotona.
Förutom att fotografera och läsa gillar jag också att skriva. Jag driver en novellblogg – tillfälligt nedlagd – som ni hittar här. Ett litet mål jag har satt upp är att någon gång under nästa år ska ha skrivit ett manus till en bok som är tillräckligt bra för att skicka in till ett förlag. Men hur det blir med det återstår att se.
Sist men inte minst så ska jag inte glömma bort att berätta om de fem idioter som fångat mitt hjärta. För även om det kan svårt att förstå hur ett band som One Direction betyder så mycket för mig som de faktiskt gör så är det alla gånger sant. Underskatta aldrig någon kärlek för dess favoritband.
Så som ni säkert förstått kommer jag skriva om hästar, ridsport och allt som hör där till. Men ohästiga inlägg dyker självklart upp ibland. Har ni något ni vill fråga om eller ett förslag på hur texten kan utökas var inte rädda för att slänga in en kommentar. Jag bits inte ;)
Den största utmaningem det detta inlägg var att hitta någon bild när jsg såg normal ut, jag lyckades ej!
Victoria - crosscountryriding.blogg.se
Jag och Matilda har bloggat tillsammans sedan 2011 då vi startade bloggen vmryttare som säkert en del känner igen. Numera heter bloggen dock crosscountryriding.blogg.se och förhoppningsvis har våra inlägg utvecklas och kommer hålla en högre kvalité än de gjorde när vi fortfarande var aktiva på vmryttare. Så varför har vi valt detta till synes krångliga bloggnamn. Jo, sanningen är så enkel att det betyder terräng. Något som vi båda tycker väldigt mycket om.
Så även om vi inte är några tävlingsryttare på elitnivå eller åsiktsmaskiner som provocerar allt och alla så hoppas vi att ni i alla fall vill läsa bloggen och det vi kommer bjuda på. Förhoppningsvis blir det en mix av häst, livet i största allmänhet och några åsiktsinlägg. Dock som rör andra ämnen än pessoabett och den eviga hjälmfrågan. Dessa exempel har diskuterats på tusen olika ställen (även vår gamla blogg) och börjar nu kännas lite uttjatade. Vi ska istället satsa på nytänkande och fräscha inlägg.
Vi hoppas i alla fall att ni vill följa oss på vår resa genom livet, genom motgång och framgång på en väg där nya destinationer ständigt ploppar upp. Ingen av oss vet var vi kommer hamna och om vi kommer kunna fullfölja våra drömmar. Men genom att sikta mot det omöjliga når vi högsta graden av det möjliga.
